Ojojoj, fördelarna bara förökar sig var gång jag lägger en tanke på vår kära portkod-dörr till trapphuset. Ingen bryter sig in utan att först vara tvungen att snoka reda på koden, eller vänta in någon annan med den. Jehovas vittne, Telecomförsäljare och tvlicens-snubbar kommer inte åt att sätta sina fingrar på vår dörrklocka. Och nu vid halloween slipper vi små barn utklädda till all världens hemska monster som kommer för att stjäla vårt godis.
Stackars alla ni som inte har portkod på halloween och påsk, eller andra högtider som kräver godisaffär hemma i skafferiet.
1. Många timmars bilresa med Leopold och Kathi från Danmark till Lohmar, Tyskland. 2. Härliga soluppgångar att vakna till. 3. Den minst sagt pampiga gården jag bodde på tillsammans med Amanda och companie. 4. Visste ni att de äter barn i tyskland? Här är min frukost.. eller barnet jag lekte dagarna långa med. Leopold 5. Maten Amanda fick på Farmer's i Köln som såg mycket godare ut än min.
Här har vi bilderna som sammarfattar en vecka i tyskland ganska bra. Kanske för att det var en ganska bra vecka i tyskland? ;) TACK AMANDA!
Jag och Kim köpte biljetter till Magnus Betner på Tivoli här i Helsingborg ungefär när vi flyttade hit och vi pratade om det senast i förrgår, men trots det höll vi på att glömma bort våra biljetter och hela stand up-showen enda till i sista sekund då vi fick ryck och cyklade ner till stan väldigt fort för att inte missa honom live. Trots att vi stod sist i kön så fick vi platser på första raden, trots att det var onumrerade platser. Helt okej tyckte vi. Magnus själv var också helt okej, om även mer än så. Dock tyckte Kim de var lite tråkigt att han sett Magnus Betners DVD dagen innan och att han då lovat att de var sista gången han körde de skämten eller vad man ska säga och ändå körde dem på showen vi var på igårkväll. Här är ett smakprov från hans öppning igår på The Tivoli i Helsingborg.
Jag ska installera Photoshop på min dator igen så fort jag kan, och näst efter det ligger att redigera tysklands bilderna högt i topp. Och jag har också en del videoklipp att dela med mig av, men där har jag youtube att vänta på.
Men jag är hemma och i ett stycke efter tysklandstrippen och några mysiga dagar med Catrin häromkring. Här kommer första klippet jag lagt över från mobilen...
De flesta som känner mig vet vad jag tycker om otrohet. Och jag tycker Nemi sammanfattar vad jag känner för att bli tillsammans igen efteråt. Det första går inte in i min skalle, och de andra finns inte i min världsbild. Trodde förhållanden byggde på tillit, och hur kan man då vara tillsammans om man redan brytit tilliten?
Det är julpynt i varenda inredningsbutik här i Tyskland. Amanda och jag kom helt enkelt att börja prata om jul. Hon blev lite förvånad när jag sa att vi skulle åka hem över jul. Hem som i gamla Oskarshamn. Men jag förklarade ungefär hur en jul hade sett ut för oss i Helsingborg;
Vi hade köpt en plastgran, för att dra upp en ståtlig barrgran upp för en rundad trappa till fjärde våningen, de har i alla fall inte jag lust med. Klappar hade vi inte haft många under granen som de inte stod bådas namn på, då de förmodligen blir många gemensamma paket från oss båda, till oss båda. Och julmaten hade nog kommit från lidl, färdigkokt julskinka som vi hade fått äta till nästa jul med tanke på att de brukar bli över så en vanlig familj får äta det fram till midsommar... Vi hade heller inte fått någon snö, för jag tror inte de blir snö om det inte verkligen blir snöoväder här. Ingen vit jul där man ser snöflingorna tingla ner från skyn och de finns det ju faktiskt fortfarande hopp om i Oskarshamn. Vi hade inte sett Kalle Anka, för hade det varit en vit vinter(vilket hade innebärt snöoväder) så hade inte våran antenn till TVn fungerat, och vi hade inte kunnat se det - utan varit tvungna att bryta mot både skrivna och oskrivna lagar och ladda hem det.
Jag tror iofs inte att en jul hade varit så hemsk i Helsingborg. Den hade ju kunnat vara alldeles alldeles underbar...också. Men det hör faktiskt till julen att träffa nära och kära och det blir jävligt knöligt att ta dem alla hit.
Så jag hoppas på en vit vinter i Oskarshamn.(nu blir mamma glad)
Jag undrar ifall jag hade kunnat köpa något riktigt dyrt, som typ en ferarri eller en utlandsresa till karibien i några månader ifall jag inte hade köpt alla dessa saker som egentligen inte är helt nödvändiga? Hur kommer det sig att jag trots all tidigare års besvär med att hitta en fin ytterjacka i år finner alldeles för många? Förra året fann jag min ultimata vinterjacka från elvine och i år hittade jag en lagom midjejacka från H&M. Men går jag inte och förälskar mig i yttligare en vinterjacka från H&M, när jag liksom redan har tre med min gula från turkiet? - Jo! Jag säger då det. Igår kom jag hem från köln med ännu en vinterjacka, visserligen inte lik någon av de andra men.. här är i alla fall min nya jacka på bild.
Inte nog med de så gick jag och fann en mössa, fast jag köpte den inte, eftersom det verkligen hade varit onödigt... då jag aldrig använder eller känner att jag passar i mössa när jag väl har köpt en. Men de var en härligt fin pälsmössa.
Amanda visade mig den nominerade till bloggvärldens bästa video-bloggare. Jisses, anting är de som nominerar henne lika dumma i huvudet som hon själv verkar vara. "Asså, jag är ingen fjortis, ehm... mm... m... aa... jo... mm... " Jag och Amanda såg några videos av Amandavardet.
Själv har jag aldrig förstått mig på video-bloggande. Jag kan förstå poängen om man ska visa något, demonstrera eller sjunga eller liknande.. men inte om man ska stå och säga samma sak två gånger och pilla sig i håret och kolla sig i spegeln. Jag och Amanda tar därför videobloggning till en annan nivå - äventyrlig videobloggning. Och här är första avsnittet..
Från början var det ett klipp med lite mys från trappan nedanför kyrkan i Köln, men sen dyker de upp en rolig snubbe som börjar jamma med i musiken. Vi hade i alla fall roligt. ;)
Amanda och jag tog taxi till Siegburg och vidare med tåg till Köln, där vi tog en varm kopp choklad/kaffe och lite fika på trappan nedanför Kölns kyrka, ett riktigt maffigt byggnadsverk(Det är inte kyrkan på bilden).
Amanda och jag klev på tåget till Siegsburg och Amanda påstår att de aldrig kollar biljetterna på tåget, så hon plankar och möts av en kontrollant med rödrosiga kinder och en månad gammal biljett till försök att slippa böter. Men att vara oförstående svensk funkade. Kan man inte tyska så kan man inte. ^^
Det är inte många lugna minuter på det här stället. Det händer något varje dag. Igår var vi i Holland och träningshoppade lite bara för att de inte orkade bygga upp en egen bana i sitt stall hemma i Tyskland. Men visst, varför inte?
Mensvärk och supersug efter choklad. Tur man har milka. Nu ropar mannen i huset ... Lille Leo.
Oboy, vilken start på tyskland-trippen. Jag åkte från Helsingborg redan vid tio i sex igår. Framme i danmark, Odense vid tio och sen taxi till Odense congress center där det var fullt ös med hästtävlingar. Massa liv, fyra timmars sömn natten innan och så en söt liten Leopold på det. Oj vad mitt huvud var trött igår. Runt tio igår kväll höll jag armarna om min kära Amanda då vi äntligen kommit fram till och in i Tyskland. Jag åkte med OS-ryttaren Katharina Offel och hennes son Leopold från danmark till tyskland. En lång resa men potatiskroketterna, mjölken och bea-såsen och sängen som Amanda bjöd på gjorde upp för det.
Här har vi Leo, som nu sover i rummet intill mig. Eine Süssiskeiten.
Det här är så olikt mig. Jag sitter här, har hoppat på en spontanresa till Tyskland, bara sådär. Jag har inte planerat och i morse när det inte fanns några tåg med SJ trodde jag att jag var körd, men så kom jag på ett annat sätt att ta mig ner till Köpenhamn. Jag har inte packat. Inte ens skrivit en packningslista. Det är så olikt mig, kanske är det det som gör det hela så underbart pirrande i magen. Så underbart spännande och kittlande. Jag ska sitta i en bil med en tyskfamilj hela vägen från danmark till Tyskland och prata engelska, eller delvis försöka mig på tyskan. Jisses, jag är nervös. Men jag är tacksam för stödet från min kära Kusin! Jisses, ringde henne igår då jag inte visste hur jag skulle göra. Hon hjälpte mig tänka. Och jag är oerhört tacksam över att min käraste sambo är så förstående.
Men jag är minst lika glad för Maluns skull att det går bra för henne därhemma och att hon lyckas bättre än mig på jobbfronten. ^^
Men nu ska jag iväg och sola lite.. daska till min grå-döda vinterhud och ge den lite energi.
"I'm aware of the possibility that what I'm about to say may come out wrong" - Doug Savant, Tom Scavo in Desperate housewives.
Jag känner mig som en man. Så fort frugan gått ut sätter sig en man framför tvn och kollar på fotbollen, jag sätter på hög musik för att jag vet att Kim inte tycker om den i sin omgivning. Så fort frugan inte är i närheten tar en man sig en bärs, eftersom frugan inte tycker om att han dricker, jag plockar fram sötsakerna för att jag inte vill fresta Kim då han vill vara nyttig. Men jag får väl se mig själv som förlåten och trots allt som en kvinna, eftersom jag lyssnar på Whitney Houstons gamla klassiker på hög volym med härlig bas till, det hade inte en man gjort.
Jag blir ofta nyfiken när en gammal artist kommer tillbaka med nya låtar, även om det är en artist jag aldrig gillat innan. För när de haft såna där stoora uppehåll undrar man nästan om de ha tänkt över sin image och kör ett nytt race. Därför blev jag positivt överraskad av Whitney Houston, trodde aldrig att hon skulle repa sig - men hon gjorde det rätt bra tycker jag. Sen har vi ju backstreet boys som är tillbaka men tyvärr med samma gamla skit. Men så sog jag att Darin kommit ut med nytt idag när jag öppnade Spotify. Aldrig varit ett stort fan av honom direkt, men som sagt kanske hade han ändrat lite på sin image? Jo, det hade han. Så nu börjar han göra covers istället för egna låtar... jippi! Han försökte göra Cold plays - Viva La Vida men misslyckades brutalt enligt mig.
Att gå hemma ensam om dagarna och vara arbetslös, gör att jag saknar. Jag saknar människor, nära, bekanta, nyblivna och gamla vänner. Jag saknar folk. Förhoppningsvis kommer det nära folk och hälsar på mig här borta snart och då ska jag njuta. Det lovar jag!
Nya tillskott i garderoben, både för honom och mig.
Överraskningen till Kim i Lördags handlade om att jag lagt undan ett par skor som han ville ha, utan att han visste om det. Skorna var eftertraktade och slutsålda på andra ställen så jag ringde och paxade sista paret i hans storlek på Nilsons. Så när vi kom till Nilsons på lördagen var dem ju slut, och han blev besviken tills jag sa att det var tur för honom att jag la undan dem åt honom innan de tog slut. Först fattade han inte vad jag sa, sen sken han upp som en solstråle. Jag älskar såna ögonblick när någon blir sådär glad av en oväntad sak.
Och i lördags fick jag också syn på skjortan ovanför. Jag testade den dumt nog utan att kolla på prislappen. Den var egentligen inte dyr, men jag bestämde mig för att NEJ, den skall jag icke köpa. Jag ska inte köpa massa kläder förrens jag fått ett jobb. Och då vänder han sig om till mig och frågar om jag vill ha den, om jag skulle använda den och det skulle jag ju, så han tar den och går till kassan och betalar. Jag kände mig dum. Jag vill inte bli bortskämd bara för att han har mer pengar än mig. Jag vill inte bli köpt. Men en tröja skadar väl inte? Ja, de var utöver det, en väldigt mysig dag på Väla i Helsingborg och jag fann mig min älskade spegel på IKEA, så nu kan jag se hur jag ser ut bak i huvudet också! :D
Nu går man verkligen inte säker längre. Och då syftar jag inte på de hemska som hände i Malmö igår där två ungdomar blev skjutna utan på att man har ögon från alla håll. Det är nästan värre än de övervakningsbesatta land som Sverige blivit sen där där (Ipred?) lagen. Men det hela handlar om att min far har gått och skaffat facebook, nu måste jag ju skärpa mig. Haha.
Ikväll blir det film och udda äppelpaj framför tvn. Ska bädda ner mig lite extra eftersom halsen inte känns hundra.
Idag är en positivare dag än på ett bra tag nu. Jag gick upp när Kim lämnade lägenheten för skola och gjorde till och med havregrynsgröt till frukost/lunch. Jag har sett både Heroes och Desperate Housewives och nu sitter jag framför min laptop med två knäckebröd med kaviar på och filosoferar. Tänt massa ljus i hela lägenheten och städat rent och fint. (Är det bara jag, eller låter jag lite som den där Lucia Wirén?) Jag har en överraskning på gång. Men jag vet inte om jag ska försöka få det till en ännu bättre överraskning, om de går. Det gäller bara att min älskling inte kommer ihåg vad han har sagt att han kanske ska göra, så han låter mig göra de och blir ännu gladare när han kommer på de. Haha. Finurlig jag är va?
Oh! Ännu ett svar från mina jobbansökningar idag. Nästa vecka får jag se om jag är intressant nog för en intervju med dem. Spänd i hela kroppen, hoppas, hoppas hoppas!
& så en låt från Heroes imorse, som jag tror att den där Lucia kommer gilla. Kanske?
Ikväll ska jag sätta mig framför tvn vid åtta och se första avsnittet av Mammas pojkar på fyran. Vanligtvis är jag inget stort fan av såna där hitta-drömprinsen-realityshower eller realityshower över huvudtaget. Men jag och Kim har en bekant med i serien, så det är enbart därför jag ska snegla lite extra på detta ikväll. Håll utkik efter Jessica vettja! ;D
Haha, om jag hade velat jobba som skådespelare så hade de inte varit direkt svårt att få en statistroll att börja med här i Skåne. Wallander ska ju spela in sin nya film som vanligt i Ystad, så det hade bara varit och kolla jobbannonserna..
Insåg just att det är första gången jag är ensam i vår lägenhet kvällstid. Det känns tomt, tråkigt. Allt det där trots att jag har saker att göra, saker att sysselsätta mig med. Skum känsla.
Lite polarmackor med bacon och peppar-mjukost och kokt medvurst på. Gå och handla mjölk i regnet och stormen åt mig då. Gärna nu med bums.
Det här känns absurt. Igår, och fortsatt idag blåser det som 7 svåra år här i Helsingborg. Vi har planerat att stanna inne och bara höra knastrandet mot fönsterrutorna när regnet typ spikas fast i glaset. Men igår när vi låg och kollade på The Taking of Pelham 1 2 3, så hör vi plötsligt något som låter som en kruka som åker ner från ett fönster rakt ner i gatan, men när vi kollar ut ser vi ett fönster med fönsterram och allt ihop..... Båda två kollar på varann och går in i köket för att försäkra oss om att det inte var vårt fönster. Några minuter senare springer vi ner och kollar vart det kommer ifrån och vad som kan ha hänt. Men ingen mer än vi reagerar på att rutan ligger där.. inte ens gående som går förbi. Absurt. Jag ringer till vaktmästarn eftersom ingen är hemma i lägenheten där fönstret har "lossnat" eller blåst sönder. Det spöregnar, och vi vet att det inte kommer se roligt ut i deras kök när dem väl kommer hem. Vaktmästarn skrattar när han kommer och frågar hur i helvete de kunde gå till, sen ringer han några samtal och försvinner. Fönstret ligger fortfarande kvar och vad jag vet har de inte gjort något åt det hål, där det spöregnar in hos grannen. Det verkar tyvärr som att grannen inte kommite hem än, stackarna när de kommer hem från sin weekend någonstans.
Vi skrev ialla fall in till tidningen. Och skickade in lite bilder som Kim tog på det hela. Så från och med nu kör vi med stängda fönster och ändå låter det som vinden ska ha sönder dem.
Tänkte bara göra en parentes i min filmkategori om att jag såg GI Joe igår, en hollywood överHero-serad film med massor av specialeffekter och väldigt många, till min besvikelse overkliga scener som såg riktigt animerade ut. Halvdana skådisar som ska rädda världen från en ond vapendesignare och de hela klarar dem lika givetvis som resten av filmens uppenbarheter. Bra tidsfördriv(tackar David Simonsson för de ordet, väldigt användbart), men inget annat.
En helt annan som jag nog inte trodde jag skulle se. Men det ska tilläggas att jag såg den utan Kims sällskap, då han avskyr svenska filmer förmodligen mer än vad jag gör. Jag såg trots allt hela Män som hatar Kvinnor. Jag tyckte den var hyffsad, men inte bra. Jag tycker inte om att svenska filmer måste vara så brutala. Tycker den beskriver de Torgil sa någon gång på vår svenska lektion i tvåan eller trean om att alla tonårsflickor skriver på ett speciellt sätt. En utsatt ung tjej som har det jobbigt, jobbigt, och jobbigt.... allt är så deprimerande. Det som gjorde filmen bra för mig var att det var någon form av deckare.
Nu ska jag lägga mig i vår säng och somna till ljudet av fulla människor påväg hem från krogen utanför vårt fönster. Godnatt.
Det känns vemodigt. Nära två månader sedan jag först satte min fot i Helsingborg för första gången. (Saknar för övrigt mitt hår från den tiden.) Och det kändes inte som det var länge sen man såg vänner gråta för att vi skulle sluta nian, skiljas och gå åt olika håll... i alla fall ända fram till hösten då nästan alla träffades igen under samma gymnasietak för att nu redan tre år senare gå åt skilda håll igen. Tiden går fort, någon varnade mig för de innan vi började gymnasiet. Men jisses, inte trodde jag det skulle gå riktigt såhär fort. Det känns vemodigt. Jag saknar 9c, jag saknar vännerna och jag saknar faktiskt min ättriga lilla kanin. Ja, jag saknar mycket som varit. Men inte gamla Oskarshamn.
Jag är trots allt väldigt glad att jag tagit mina veka vingar och kommit någon vart med min egen energi och mina egna vingslag. Att jag kom ifrån allt jag inte saknar. För hur vemodigt det än känns så känns förändring och förnyelse så mycket mer glädjande och inbjudande än samma gamla vanliga.
Att gå in och ställa sig i kön till arbetsförmedlingen var inte en intressant, givande och rolig upplevelse. Långa köer, halvdan information och man fick då inte någon direkt form av privatliv. Jag ställde mig i kön till informationen, skulle rabbla upp min livserfarenhet för henne i kassan inför alla andra i kön, tills hon satt mig vid en dator som skulle veta samma sak och senare blev jag skickad till en handläggare som skulle veta exakt samma sak yttligare en gång. Det tog väl ungefär två timmar, och jag är besviken över att mina förutfattade meningar faktiskt levde upp till verkligheten. Glada nyheter är dock att de ringde i förmiddags från Uniflex och frågade lite frågor och sånt om mig för att få en röst till ansökan jag skickat in till dem. Nästa vecka får jag veta om jag verkar intressant för dem och får komma på intervju. Ett litet hopp tändes inom mig, men jag ska inte hoppas på för mycket!
Det är blött, kallt och de haglar i mitt kära Helsingborg idag. Tre faktorer som inte gör mig mer villig att traska ner till arbetsförmedlingen. Jag vet egentligen inte varför det tar emot så mycket att gå ner dit. Det har väl med mitt alterego att göra. Jag vill klara saker själv.
Och idag av alla dagar är inte min dag. Jag och spegeln är inte vänner och likaså jag och garderoben. Usch, usch, usch. Men jag vet ju att om jag inte gör det idag, så kommer det vara ännu jobbigare att göra det imorgon. Så nu tar jag mina papper, min väska och plånbok, drar på mig en tjockjacka och vattentäta skor och går utan att tänka..
Jag undrar ifall jag hade kunnat köpa något riktigt dyrt, som typ en ferarri eller en utlandsresa till karibien i några månader ifall jag inte hade köpt alla dessa saker som egentligen inte är helt nödvändiga?
