Orden som biter mest.
Min farmor säger inte sällan precis som hon känner. När jag var tretton, nyligen kortklippt och använde kajal dagligen frågade hon mig på kalas om jag alltid såg ut sådär. Hon tyckte förstås inte om det. (nu i efterhand kan jag även förstå hennes förskräckelse) Men som nu när jag är rödhårig och hon säger hur bra det passar mig, eller när en äldre herre mumlar något om att alla är blonda eller svarthåriga och hur vackert han tyckte det var med en annan färg.
När en annan svensk människa(eftersom svenskar annars är så inskränkta i sin egen bubbla), som inte känner mig överhuvudtaget och därför inte behöver säga något alls eller när en person som man inte tror skulle förstå sig på mitt val faktiskt tar mod till sig och berättar motsatsen.
Det är då man känner att man faktiskt passar i något. Att jag faktiskt inte bara själv tycker och gillar det, utan att det faktiskt klär mig.