När jag var liten och mina kusiner kom på besök, så var det bland det bästa som fanns. Jag stannade så länge jag fick, lekte så mycket det gick. Sen kom slutet på helgen och de skulle åka hem, varenda gång kom samma känsla. All glädje och allt bara försvann, gjordes om till tårar. Blev ledsen fast det egentligen inte var någon vidare stor grej, och kusinerna säkerligen egentligen tyckte jag var en jobbig liten skit. Men ändå kändes det som att vi var nära, som att de var mina syskon, och när de åkte, var jag ensam igen. Alldeles själv.
Tre sovmorgnar och ingen läxa på hela veckan. Let me tell you how it feels - It feeels gooood!
Även att frosten låg kvar på backen där solen inte nuddat vid gräset än, och trots att vinden inte var något vidare mild så fanns fågelkvittret där och gjorde hela omgivningen fylld av vårkänslor. :) Att det lilla kan göra så mycket. Det är så lite, men det skulle inte vara något utan det. Kom sommar, kom. Jag välkomnar dig med öppna armar!
Jag funderade på vägen hem över uttrycket 'Lagom är bäst' och att jag tyckte om att göra saker så mycket av uppskattning förut. Det gör jag fortfarande. Fast inte lika mycket. Kanske beror det på att jag gick över gränsen med lagom är bäst ? Kanske tog jag bara ett steg för mycket och det blev en vana, något att ta för givet. Och då försvann uppskattningen för det, och då försvann glädjen i att ge det. Sen tröttnade också viljan i att ge för uppskattningens skull när uppskattningen gick sin väg. Och jag glömde glädjen jag får av att någon annan blir glad för att jag har gjort något. Men jag kände den idag. Och jag älskar att få den responsen från dig, Kim. :)
"Jag vill aldrig veta att du säger förlåt av den anledningen. Du är sån jag kan tänka mig att dela mitt liv med ju!"
Jag vet inte all handling bakom de orden. Men jag vet att jag vaknade mitt i natten, gråtandes. Jag grät för jag var säker på att Kim hade sagt att han tappat känslorna, att han inte älskade mig, att han inte ville veta av mig. Allt hade redan brustit inom mig. Det var så verkligt att jag kunde känna mitt hjärta dras ut och huggas med yxa. Jag drömde att jag grät, jag grät när jag drömde och jag grät för att allt rasade samman när jag drömde. Han lämnade mig, tog allt och gick. Blev kall, hård och brydde sig inte alls. Jag kände igen mig i Malin, och känslan av att vännerna sakta tröttnar på att lyssna när jag fortfarande gråter över honom. Sen fann jag någonsorts blogg/dagbok eller något som han skrivit, där han sa förlåt. Jag minns inte varför han sa förlåt, vet att det var av någon speciell anledning, som inte hade med att han lämnade mig att göra.
Jag är glad att jag lever i verkligheten, och inte i drömmarnas värld. Jag är glad att det bara var en dröm. För jag vill aldrig vara med om det.
När jag blir stor ska jag bannlysa sport på tv. I alla fall borde det vara förbjudet att sända hockey då det egentligen ska vara något annat ytterst viktigt program! Vafan ska de med alla jävla sportkanaler om de ändå ska sända sport på de vanliga kanalerna? Jag har då inte än sett någon kanal för bara desperate housewifes?! Förbannade sport. Till och med ställt det på inspelning ifall jag skulle missat det. Så nu kommer jag ha en hel timma med äcklig hockey. Om jag åtminstonde tyckte om att kolla på det? - Men gud nej.
Vilket påminner mig om min tid då jag var besatt av förhäxad. Och tänkte spela in alla avsnitten från alla säsongerna som gått på TV. Och så skulle jag sätta mig ner och kolla på två avsnitt jag spelat in. Och va fan får jag se? Jo, TENNIS! Två timmar av en boll som studsar - smack -studsar -smack. BLÄ. Fy va sur jag var på sport då. BLÄ.
GE mig desperata husfruar! Jag som till och med hade köpt RIESEN! (& dessutom inte rört påsen ens.) Och nu vore det ju ändå en skam att låta den ligga där orörd över natten till Lost eller så. Det går inte för sig. Ops, där var den påsen öppnad... bara en ... kanske en till... och så en till...
Malin (kanske) kommer imorgon! Det ser jag framemot. Saknar henne och varit rätt orolig också den här veckan. Jag kände mig sist med att få veta att hon var allvarligt dålig. Tyckte väl att det dröjde lite väl länge innan hon kom tillbaka. Hon ska få så mycket (försiktiga) kramar som jag bara kan. Pussar kan hon få! Det dör hon inte av.
Tack gode gud att det finns brandlarm. Och tack gode gud att det finns femtiopoängskurser som går att läsas på en fjärdedels år! Han tycker att det är synd att kursen har varit så ihopdragen, jag tycker det är sköönt! Nu är den äntligen över. Det har varit mycket nyttigt jag lärt mig, men fy fan va tråkiga lektioner. Så nu kan han ju köpa sig en Rolls royce och hämta upp frugan i Göteborg och åka och kolla på Mona Lisa och gråta en skvätt. Tack för den här tiden Jan.
Nu ska jag fortsätta min kamp mot påsarna-under-ögonen. Godnatten.
Jag minns att jag sa förlåt till min vän för att jag tog hennes leende. Det kändes som jag tog de ifrån henne och satte det på mina egna läppar. Det kändes hopplöst att få hennes leende att passa igen på dem läpparna som de en gång satt så vackert på.
Det känns som vi skulle behöva något drastiskt. Vi skulle behöva varandra. För jag vill inte längre att vi ska vara som matte och hund. Jag vill inte längre släppa linan och låta henne springa. Springa bort längre bort ifrån mig. Även om jag alltid har haft chansen att dra in henne, så har det inte alltid känts så lätt. Hon har en stark vilja.
Jag är fortfarande ledsen att jag tagit hennes leende så många gånger, men nu är jag inte längre hjälplös. Nu kanske jag i alla fall kan klistra fast ett leende över hennes ansikte som utstrålar lite lycka, i alla fall en stund. Med karlsson klister är allt möjligt. Jag ska klistra fast hennes leende igen med Karlssons klister - för viJulia, sötaste, vi ska till Trysil tillsammans! Så det så.
Just nu leker de med mitt samvete. Trots att vi klivit av krigsstigen, så har jag kvar morakniven bara ifall att nere vid ankeln. Och hon är säkerligen inte heller helt obeväpnad. Deras hårdaste vapen just nu är om något händer farföräldrarna, och de hängde på mig att vi inte åkte dit helgen innan påsklovet. Men jag ska rista in i skallen att det inte är mitt fel - för vi kunde åkt utan problem till dem, och jag kunde sen ha åkt till Trysil direkt. Det berör egentligen inte dem på något vis. Men de bestämde sig för att inte åka.
Vi har kommit till ett vägskäl nu och valt att byta riktning. Både hon och jag har klivit av krigsstigen nu. Och freden har spridit sig sakta men säkert. Inget är säkert än, men det ser betydligt ljusare ut.
Oboy, det var ett tungt kliv i rätt riktning. Men det var som sagt i rätt riktning. Jag vet inte hur många gånger jag tänkt tanken, men aldrig vågat. Alltid känt mig så rädd. Jag vet inte vad det är jag varit rädd för egentligen. Kapabiliteten kanske? Att exakt vad som helst kan hända. Men jag måste säga att det var skönt.
Jag värmde mig lite mat, och duschade. Funderade på vad jag skulle ha med mig när jag stod i duschen. Kom upp, och packade, sen tvekade, sen smög jag ut. Jag stack. Tog mitt pick och pack och drog. Kim erbjöd mig att dela säng med honom. Bara få komma bort från allt. Cyklade genom mörkret, och hoppades bara på att hinna fram till hans ytterdörr innan hon märkte något. Jag har nog näst intill aldrig känt mig så jagad. & där fanns värmen jag saknade hemma.
Även om jag inte hade behövt dra. Även om jag hade fått vara i fred ändå, och även om jag inte fick så mycket sömn hon Kim heller, så var det ett tungt kliv att ta. Jag behövde det. Från att aldrig ha satt mig upp emot henne innan, och sen bara göra något radikalt som får mig själv inte minst att inse att jag kan. Att jag inte är samma person längre.
Jag ska ALDRIG, och då lovar jag att verkligen aldrig växa upp och bli sådär. Eller rättare sagt - Jag SKA växa upp, för det har banne mig inte hon gjort. Kanske är det här precis vad jag behöver för att få förutsättningarna jag behöver här i livet, men jag är så fucking lee på det här nu att jag skulle kunna ta mitt pick och pack och dra för gott.
Inget hon säger just nu är vettigt. Allt bara smörja, och nu känns det som att hon kladdar på ännu mer bara för att hon är sur på mig. Men jag tänker fan inte sitta och bara se på när hon styr och ställer. Jag trivs inte här. Jag är hungrig, och jag behöver duscha, och jag är trött och får snart en hjärnblödning eller något av all gråt.
Let me get out of here. Take me away.
Jag skäms, över att jag är hennes. För hon framstår som så otroligt korkad. Och alla tycker det som hör mig säga något om det. Hon är så otroligt barnslig. Jag förstår mig inte på henne. Det här är ännu en av orsakerna som liten som jag hade till att få ett syskon. Att jag skulle ha någon med mig, mot dem. Inte bara dem två alltid eniga mot mig.
Slå mitt huvud hårt i väggen eller något, så jag vaknar om 4 månader efter koma och hon har insett vad som händer. Men jag tror inte ens fyra månader utan mig skulle ändra på hennes beteende.
Det finns verkligen stunder då hon är jättesnäll, och mysig. Som alla, men den här sidan börjar ta över ganska mycket. Jag är inte hennes lilla barnunge längre.
Jag kan inte lova att jag inte blir som henne, även om jag absolut inte vill. Men jag tänker i alla fall växa upp.
För det första är det väl bara jag som skulle komma på en sån ideé. Egentligen var den ju ganska fiffig, om den hade lyckats det vill säga. ^^
Det jag gjorde i måndags morse var att jag kom att tänka på något som Julia sa till mig i helgen om att hennes mascara blev bättre när den blev varm när de var utomlands. Och min tanke var då hur jag skulle kunna värma min på smidigt sätt. Det fick bli micron. Jag la in mascaran i microvågsugnen och satte på. Men efter två sekunder small det till i micron. Min första tanke var att micron gick åt skogen. Men inget verkade ha hänt, tog ut mascaran som var rätt varm för att ha varit inne så kort tid. Men innan jag hann in i badrummet var den stekande het. Och jag öppnade försiktigt mascaran, då det small igen, men ingenting hände, inte heller denna gång. Men snart kände jag stanken, det var samma effekt som mönsteråsbruksstanken har, att det vänder sig i magen. Och snart luktade det i hela badrummet, och när jag drog ut borsten helt ur flaskan för att se vad som egentligen hänt med mascaran, så fanns där inga spröt på borsten kvar. ^^ Där rök den mascaran, det är ju en himla tur att jag har en mamma som brukar sånt likaså. :)
Och nu blev det mycket på en gång. Jag ser fram emot Påsklovet, och hoppas på det bästa. Först trodde jag att jag hade varit tvungen att välja mellan farmor&farfar eller en tripp till trysil med Jullan. Men så löste det sig så perfekt. Jag kommer vara helt slut efter påsklovet. ^^
Idag var det lite av en återblick på 94c, oboy I miss you guys! I matsalen var det prat om klassfester som förmodligen aldrig blir av, och gamla klasskompisar. Och på matten fick jag besök i grupprummet av Boffe, vilket jag aldrig hade förväntat mig på ens hundra år.
Nöter fortfarande Placebo - running up that hill och massa nya låtar av Lifehouse. *Awiiie*
Blev förresten väldigt nöjd med min nya hårfärg. Även om den behöver bättras på lite.
