Jobb, jobb och ännu mera jobb. Imorgon börjar somsagt min lilla vistelse på dynamate. 3 veckor, 14 dagar. Jag ser inte fram emot de två första dagarna. De brukar vara värst att komma upp vid fem på morgonen då. Men sen kommer man i fas. Jag har Anh i alla fall, har väl en del att snacka om sen förra lovet.
I pappas sällskap, har nästan hela dagen varit. Först när jag kom hem så hade dem redan ätit lunch, och då satt han och pratade med mig om farmor och farfar. Funderade på speciella saker med dem. Och jag kom på att jag måste ta reda på vad det är för recept på farmors bröd och marmelad. Saknaden får väl vänta lite till, för i sommar då ni. Pappa och jag drog en sväng med bilen sen också, körde som en galning - var uppe i 60km/h va fasen. ;) Har lovat honom att försöka köra varenda kväll nu fram över. Var ett bra tag sen sist. Handlade med far min på Maxi också och stötte på Sofie, fast jag tror inte hon kände igen mig. (osminkad och flum.) Och så blir det middag med pappa ikväll också, det börjar klarna upp nu med så det kanske blir grillning ändå.

Mitt eviga tjat tar snart slut. Jag ska snart sätta punkt för mitt drömmande. Pappa kom med utskrifter och en låda igår och satte sig på min säng och sa att jag skulle komma ett tag. Först muttrade jag, men sen visade han mig hur hans gamla systemkamera fungerade. Far min har en analog systemkamera och inget har han sagt?! Hursomhelst så blev suget ännu större och jag spånar och letar mest för tillfället. Men det lutar åt att jag kommer köpa en kamera i år. Det lutade åt en Canon 350D, men jag är inte så säker längre, finns så mycket att välja på. Men mitt eviga tjat om att "jag vill ha hennes kamera" kommer nog ta slut. Och jag hoppas jag blir nöjd. Så nu är jag riktigt spänd och längtansfull, som ett barn på julafton.
Jag motsäger mig själv, jag vill vara och tror mig vara en rätt stark person ganska ofta. Kanske därför jag ofta tänker, att man kan om man vill. Men så inser jag att jag själv inte är så bra på att verkligen genomföra saker. Men som sagt, jag kan om jag vill. Men jag har aldrig riktigt orken, lusten elelr viljan att genomföra det. Ett exempel, bara för att slippa frågor är det där med att komma ut och springa. Lätt att bestämma sig, svårare att verkligen sätta planen i verk.
& till sist (kanske även minst), jag uppskattar att prata med Mican. För hon är lätt att prata med. Och det känns som jag kan göra något, för en gångs skull när jag får säga min åsikt.