Jag får väl börja med att erkänna att mitt lokalsinne inte är något att hissa i flaggstången. Jag kan ta mig i stortsett vart jag vill, men kanske inte på det lättaste sättet. Händer att jag tar en hel del omvägar.
Men huvudsaken är att jag kommer fram.. någongång?
Min mamma är rätt lik mig, fast hon har hundra gånger bättre lokalsinne än mig. Hon är lik mig på ett annat sätt helt enkelt. Hennes kombinationer vid matlagning är ungefär som när jag tar mig från punkt A till B. Ikväll bjöd hon på hemmagjorda köttbullar med spagetti. (Jag hade föreslagit makaroner) Igår fick jag köttfärslimpa med potatismos. (Jag hade föreslagit brunsås & kokt potatis.)  Men huvudsaken är att det blir ... ätbart?

Det är precis som att våra tankebanor inte kopplar till enklast, bäst? Utan ser en sak. Jag ser plats A, vet att jag befinner mig här, ser punkt B och förstår att det är dit jag ska ta mig. Men hur? Mamma ser köttfärslimpa och tänker, gott. Ser Spagetti och tänker, också gott. Men tillsammans?

Jag har väl ätit värre, och jag har faktiskt inte sprungit vilse till påskallavik på Orienteringen i 8an*.  Så det finns väl alltid någon som är värre?

*Om jag inte missminner mig åkte Olivia Carling & co lite båt och dvs på orienteringen som utgick från kbg?