En vild gissning säger mig att medelåldern på jobbet är omkring 40 och att chansen att de allihop har minst ett barn är väldigt stor. Samtalsämnena är ganska underhållande ändå, allt från matlagning(fått nys om hur man gör Kråkans hamburgare) till fula vitsar. Men när de pratade om barn igår och jag gav mig in i samtalet kände jag mig som något av ett svart får.


Bild från turkiet, tagen av mig.

För om sanningen ska fram så är jag inte sugen på barn. Alla i min ålder verkar vara det. Men jag är det inte. Jag hör dagligen någon som klagar på sin unge och alla problem som kommer där efter. Man kan inte göra saker man brukade. Man kan inte leva ut sitt liv. Man har varken tid eller pengar. Jag tycker de är söta. Jag tycker de är bedårande, och jag tycker om barn. Jag tycker om att ha hand om dem och allt det där. Jag vill bara inte ha ett själv.

Även mor min var smått förtvivlad när jag la fram korten på bordet framför henne. Hon som sparat allt jag någonsin ägt i ett litet rum i vår källare för den dagen jag skulle ha mina små.. Inte sagt att jag aldrig kommer vilja ha. Men inte nu, inte om ett år, inte de närmaste åren.

Ge mig en hund istället!