Tiden rinner förbi..
Foto: Josefin Baecklund
Det känns vemodigt. Nära två månader sedan jag först satte min fot i Helsingborg för första gången. (Saknar för övrigt mitt hår från den tiden.) Och det kändes inte som det var länge sen man såg vänner gråta för att vi skulle sluta nian, skiljas och gå åt olika håll... i alla fall ända fram till hösten då nästan alla träffades igen under samma gymnasietak för att nu redan tre år senare gå åt skilda håll igen. Tiden går fort, någon varnade mig för de innan vi började gymnasiet. Men jisses, inte trodde jag det skulle gå riktigt såhär fort.
Det känns vemodigt. Jag saknar 9c, jag saknar vännerna och jag saknar faktiskt min ättriga lilla kanin. Ja, jag saknar mycket som varit. Men inte gamla Oskarshamn.
Jag är trots allt väldigt glad att jag tagit mina veka vingar och kommit någon vart med min egen energi och mina egna vingslag. Att jag kom ifrån allt jag inte saknar. För hur vemodigt det än känns så känns förändring och förnyelse så mycket mer glädjande och inbjudande än samma gamla vanliga.
Det känns vemodigt. Jag saknar 9c, jag saknar vännerna och jag saknar faktiskt min ättriga lilla kanin. Ja, jag saknar mycket som varit. Men inte gamla Oskarshamn.
Jag är trots allt väldigt glad att jag tagit mina veka vingar och kommit någon vart med min egen energi och mina egna vingslag. Att jag kom ifrån allt jag inte saknar. För hur vemodigt det än känns så känns förändring och förnyelse så mycket mer glädjande och inbjudande än samma gamla vanliga.
Kommentarer
Postat av: mican
Duktig flicka :D
Trackback