En enorm längtan.
Sitter och kollar på Efter Tio med Malou. De pratar med Pia Johansson om att skaffa barn. Och hon berättar om hur hon längtat med hela sin kropp efter att få barn, fast hon inte kunnat. Att människor försökt överstöka hennes längtan och tyckt att hon kan hitta andra sätt som att bli gudmor eller hitta en familj inom skådespelaryrket. Men att hon kände att det inte alls är samma sak, det ersätter inte, det fyller inte ut den stora längtan man har. Det är inte alls samma sak.
Precis så har jag känt i många år. Jag har velat ha syskon i flera år. Jag har veeerkligen verkligen velat ha ett syskon, från kärnan av min själ ut i fingertopparna. Och många, de flesta jag bekänt detta för har försökt göra allting okej eller försökt ta längtan ifrån mig med substitutideer till att ha ett riktigt syskon. Att jag skulle kunna ha ett fadderbarn, att man egentligen inte vill ha syskon för att dem bara är jobbiga eller att jag kan få deras syskon. Det har inte ersatt längtan, det har inte hjälpt. Det har bara fått mig känna mig ännu mer ensam och längta ännu mer.
Nu har jag stegvis förträngt längtan. Stegvis accepterat att jag kommer vara ensambarn. Först nu jag funnit människor som inte sagt att dem ska vara ett substitut, men de har automatiskt blivit det.