Det här med barn. Det är som att det är skamligt att inte vilja ha barn. Jag vill inte ha några. I alla fall inte så jag kan se de i min framtid nu.(Och bara för att jag är ung så betyder inte det att jag bara ser en framtidsperiod på  3 eller 5 år, jag har längre framtidsplaner än så.) Det kanske är något som kommer gå över, och det ändras med tiden och allt vad folk säger. Men det är nästan som att folk blir besvikna på en när man säger att man inte vill ha barn. (fick en deja vu känsla, har jag skrivit det här förut?!)Människor runt omkring en ska försöka övertala en att barn är söta, att jag kommer vilja ha söta små barn. Det känns som jag är ett offer för jehovas vittnen. Jag ska bli övertygad om att skaffa barn. "Du är ju fortfarande ung, men du ska se.. det ändras med tiden. Vänta du bara."

Jag tycker nog egentligen mest illa om föräldrarna till barn som får skrika, kasta saker, störa andra, få som de vill och allt det där. Jag tycker faktiskt barn är söta. (Men jag tycker hundvalpar är söta också, tills de börjar skälla.) Jessikas Leo, och Sofias lilla tjej är söta. Det går bra att kela en stund. Leka lite. Men jag vill inte ha det jämt.

Jag har fortfarande kvar känslan som jag hade på Catrins student när deras kusinbarn sprang runt och lekte och hade sig. Jag blev trött i huvudet bara av att se dem. Och tanken på att ha barn själva slog då både Kim och mig samtidigt och han vänder sig till mig och säger bara "inte än på ett tag va?" och båda ler. Lättnad var känslan, av att ingen av oss vill ha barn så där innerligt.

Jag är ledsen att göra folk besvikna.(or really not..) Händer det långt fram i framtiden så gör de, ska inte förneka att de kanske kommer. Men försök för gudsskull inte övertala mig att jag kommer vilja ha. Det gör mig bara mer Anti.

Bilden är tagen i turkiet -08