Ja, själva träningen i sig kommer inte bli lättare än man gör den till. Men vad tjänar du på att ta 5kgs vikter, när du egentligen har din improvment-nivå på 10kgs vikter? Man måste försöka lite hårdare än det känns som att man orkar. Annars kan man lika väl sitta hemma. Som jag har gjort i 20 år nu.

Vad fick mig att börja träna efter 20 år? En bild som pappa tog på mig förra sommaren på Öland. Jag vet vad ni tänker, hon kan väl för all del inte säga att hon någonsin varit tjock? Nej, faktiskt inte. Jag var riktigt jävla nöjd med hur jag såg ut på den bilden. För första gången i mitt liv förmodligen så insåg jag att jag som Anh sagt hela tiden har en killerbody(okej, inte riktigt så grovt men.. ni hajar, jag var nöjd.) Men det var också i samma stund som jag insåg att det kanske bara kommer gå utför från och med nu. Kanske håller kroppen till 25, och sen ska man börja känna sig avdankad och ofräsch(vilket man förmodligen kan göra även om inte andra håller med en). Nej tack!

Därför började jag träna. Inte för att bli smalare. Utan för att jag vill behålla det jag har men även för att jag vet att allt godis och skit som jag proppar i mig, det hamnar någonstans även om man har bra ämnesomsättning så att det kanske inte syns utåt. En vacker dag lär jag vara smal & få hjärtinfarkt likförbannat.

Så, vad som gör träningen lättare? Att kolla på bilder från äldre människors ungdomstider. Se förändringen, applicera den på sin egen kropp och föreställa sig att själv hamna där om 10 år, för att man inte tyckte de behövdes just nu. Och så klart att ha en träningskompis. Det är inte bara det där att faktiskt dra med varandra till gymet, få det bli av. Utan också att man har någon att ge dåligt samvete. Precis som jag gör med Rebb just nu, när hon har festat och jag har tränat. Jag får en känsla av att jag är duktig, hon får en känsla av dåligt samvete som hon måste göra upp för, och sen blir det åt andra hållet. En yttligare push när man inte orkar föreställa sig hur man hade sett ut om 10 år ifall man inte hade tränat.