.. ett jobb. Det är inte så lätt som de kan verka för många. Men idag ska jag söka några till. Jag har vidgat mina vyer från enbart Hbg till Malmö också. Pendla en och en halv timma varje dag kanske inte är det roligaste. Speciellt inte om tåget tänkt vara lite knökat som de var igår på vägen hem från Malmö. Varmare än i en bastu och knökat med folk. Kimmen och jag fann i alla fall sittplatser, men folket satt nästan i våra knän.

Grattis till Jullan som tagit körkort, och grattis till vår allas älskade Idol-Nils som (på något konstigt vänster) gick vidare till fortsättningen i IDOL 2009.

Vi är redan som ett gift par. Vi ger varandra ömsesidig skit. Jag får skit av Kim för att jag alltid glömmer släcka på toaletten(knappen sitter utanför dörren, jag borde vara förstådd.) och jag ger honom lite pina för att det alltid står en tom pappersrulle på toaletten som han aldrig slänger.

Han tyckte sig ha funnit en lösning på vårt problem. (Med ganska mycket ironi inblandat) Vi gick omkring på IKEA(det är där vi finner alla våra lägenhetsproblem-lösningar.) och han får syn på en liten papperskorg med lock och trampa att skjuta upp locket med och tyckte vi skulle ha en sån på toaletten. Och visst, det löser halva problemet så om vi skaffar en sån.... men då skaffar vi banne mig också självsläckande lampor. ^^

..Ikea-takt. Har du någon gång försökt dig på att stressa på IKEA? Don't.
Idag var jag inte ens stressad, jag gick bara i vanlig gångtakt på IKEA. Men allt går i slowmotion, oavsett vad det är så går allt i slowmotion på IKEA. Du försöker komma förbi någon som går och strosar bland sängarna, men reaktionen från de kommer inte förens du gått förbi dem, och då kollar dem på dig lite tvärt och undrar varför man kommer in här och stressar upp den annars så rofyllda tillvaron.
I alla fall för alla kvinnor där ute som strosar runt på IKEA. Jag kan inte tala för männen men både min far och farfar är mästare på Ikeas alla små genvägar som finns på varuhus-kartorna. Hade ni släppt ut dem att hitta den riktiga vägen hade de gått vilse... eller far min hade irrat runt och förbannat sig över att hans GPS inte fått mottagning därinne.

Jag har inte bestämt mig för vad jag ser fram mest emot idag. Att bli bjuden på restaurangmat, få lite ordning på lägenheten med en ordentlig slagborr eller att träffa mamma och pappa efter en månad hemifrån?
Kom just på att pappa inte ens sett vår lägenhet. Det ska bli kul, snart plingar det nog på dörren... eller ringer och frågar om dörrkoden. Haha.

Nu bojkottar jag och Kimball msn. Orsakerna är många men främst: Dess nya fula design som man tvingas använda i nya msnversionen. Och för att jag inte över huvudtaget kan installera nya msn på min dator. Skräp är vad det är.

Så vi kör på emesene istället. Får se hur det är. Än så länge är smiley-gubbarna skitfula. Haha.

Just nu är hemmet vårt i en enda stor röra. Det står fortfarande flyttkartonger i nästan varje rum... om det faktiskt inte står en i varje rum till och med. Jo, ta mig fan. Jag plockar, fixar och rensar. Men det återstår, och mycket som jag inte ens känner att jag kan göra. Sätta upp tavlor och hyllor utan en slagborr = omöjligt. Få de fint i sovrum utan sängben så sängarna är i samma höjd = svårt. Och få myskänslan i vardagsrummet utan en soffa = otänkbart.

Jag har sagt upp mig från jobbet. Träffade många härliga människor, och reste runt mycket i lilla skåne. Pratade mycket om en rikare livsstil, och att man kunde komma vart man ville. Jag jobbade dryga 3-4 veckor men insåg att det inte var något som passade just min livsstil. 10-12 timmars pass varje dag, ibland 6 dagar i veckan och sen inte veta vad jag kommer därifrån med för lön. (räknat ut att jag hade ungefär 14.50 i timman de senaste veckorna) Jag vet att jag hade kunnat tjäna 1500 om dagen, jag hade kunnat få bättre arbetstider och jag hade kunnat göra det fort, om jag hade förändrat min personlighet. Det fanns en spärr för min del, som jag inte kunde gå över riktigt. Och därför valde jag att sluta.

Jag måste dock säga att jag kommer sakna jobbarkompisarna. Frida(som lärt mig allt jag behöver veta om försäljning och Helsingborg), Betim(som gav både stöd och uppmuntran) och faktiskt min chef Lau, som var väldigt tillmötes gående och förstående.

Men det blir ändring på både lägenhet och arbetssituationen snart. Mor och far kommer med slagborr till helgen och jag ska ta hela veckan till att söka jobb över hela skåne om det så ska behövas. Önska mig lycka till.

Oj! Vad tiden går fort. Fjärde söndagen i Helsingborg, vilket innebär att dagen bestått av tvätt, tvätt och åter tvätt. Nä, nu överdrev jag sååå mycket tvätt har vi inte. Men jag har gjort tonfiskpiroger, köttfärspiroger och en blandning mellan de två först nämnda. Jag har bäddat rent och lagt in alla nytvättade kläder i garderoben. Ätit och strukit och nu sitter jag med min bärbara dator och ett glas mjölk med Dooleys i. Smaskens.
Imorgon är det jobb igen. Jobbat i Landskrona och denna vecka i Ystad. Det blir skåne runt. Och veckan som kommer blir det Göteborg. Härligt.

Bilderna är tagna med sketna mobilkameror. Första ska föreställa fontänen i Landskrona med en hund som såg ut som en björn i ansiktet som alltid satt där och badade. Komiskt. Den andra bilden är söta lilla Ystad(som faktiskt är större än Oskarshamn.) Och sista var en bild på två trötta fridor när vi såg vår spegelbild på tågdörren en kväll. Ja, min kollega heter Frida. "Fridah & Frida, lätt att komma ihåg. ;D"

Nu ska jag strax krypa ner i min säng.

Lägesrapport: Nyklippt, nymålade naglar och ny karriär.

Jag har kommit in i de skånska språket, och till och med nästan in i det danska. Min älskling har hittat sig en utbildning som förmodligen är mer rätt för honom än den först tänkta inom hälsa och kost. Den nya handlar om samma saker, men är på Lunds universitet istället för en liten oseriös KY-utbildning.

Jag har gått och skaffat arbetskamrater, en överfull garderob och en gigantisk rund papplampa till halv-rummet på en och samma vecka. Inte illa pinkat?

Saknar vännerna där borta på Östkusten. Men jag saknar inte självaste östkusten.

Förslag på någon förvaringsmöbel runt tv?

Jag tänkte att jag skulle få upp konditionen av att bära flyttlådor och montera möbler och allt vad en flytt innebär. Men jag har ganska nydligen insett att jag kommer komma i toppform av att bo här i sig. 4 trappor upp och ner minst en gång varje dag, dvs 108 trappsteg och sen att bo i skånes förmodligen backigaste stad, det kommer ge mig kondis om något.

När jag väl fått upp den konditionen kanske jag skulle satsa på friskis och svettis? Men vi tar en sak i taget.

Kristallen går av staplen snart(prisutdelning för sveriges bästa tvprogram..) Det borde finnas ett för världens sämsta och jag skulle utan tvekan rösta på alla dessa "ring in och vinn". Idag är nog det mest patetiska jag sett, "Ordröran". Hon som pratar idag har redan gått förbi tiden man hade på sig att gissa, men ingen har ringt. Och hon har lovat att hålla käften tills någon ringde, men misslyckats(konstigt?) hon höjer vinstgränsen, men ingen ringer... programtiden är snart slut och ingen ringer. Pinsamt!

Om det fanns en prisutdelning för sveriges sämsta tvprogram skulle jag nominerar Ordröran. Tycker ni om såna där program? skulle ni göra som jag ifall det fanns en sån prisutdelning?

Jag tror ganska många har hört sina föräldrar eller andra vuxna prata med gamla vänner eller om dem och sagt "undra vart han/hon blev av" eller "Undra om de fortfarande är tillsammans". Simpelt nog får de aldrig veta om de inte stöter på någon annan gammal vän som råkat sett den man undrat vart han blev av på stan eller nåt. Men vår generation är räddad... i alla fall så länge man kan följa var och varannans blogg. Frågan "vart blev han av" eller "undra om de fortfarande är tillsammans" kommer besvaras med ett enkelt knapptryck på facebook eller i bloggosfären som de så fint kallas.

En vild gissning säger mig att medelåldern på jobbet är omkring 40 och att chansen att de allihop har minst ett barn är väldigt stor. Samtalsämnena är ganska underhållande ändå, allt från matlagning(fått nys om hur man gör Kråkans hamburgare) till fula vitsar. Men när de pratade om barn igår och jag gav mig in i samtalet kände jag mig som något av ett svart får.


Bild från turkiet, tagen av mig.

För om sanningen ska fram så är jag inte sugen på barn. Alla i min ålder verkar vara det. Men jag är det inte. Jag hör dagligen någon som klagar på sin unge och alla problem som kommer där efter. Man kan inte göra saker man brukade. Man kan inte leva ut sitt liv. Man har varken tid eller pengar. Jag tycker de är söta. Jag tycker de är bedårande, och jag tycker om barn. Jag tycker om att ha hand om dem och allt det där. Jag vill bara inte ha ett själv.

Även mor min var smått förtvivlad när jag la fram korten på bordet framför henne. Hon som sparat allt jag någonsin ägt i ett litet rum i vår källare för den dagen jag skulle ha mina små.. Inte sagt att jag aldrig kommer vilja ha. Men inte nu, inte om ett år, inte de närmaste åren.

Ge mig en hund istället!

Vart jag håller hus? Jag är handlingsförlamad då jag brände upp både rygg och ben under ett pass på bryggan i gunnarsö häromdagen. Jag pratar uppländska samtidigt som jag målar vindskivor och husknutar svarta i skogen. That's what's up. Min kusin och jag har fått ett mindre(som växer med tiden) uppdrag att renovera Friggeboden i Sunne, och det går ju framåt ungefär lika många steg som det går bakåt med var sak vi gör.
Josefin var dum nog att böja på knäna och se hur panelen på huset såg ut, så nu ska hela framsidan bytas ut innan den kan målas. Jag som bara skulle skrubba bort den röda(man kunde misstagit mig för Julia ett tag i allt de röda dammet..)falufärgen sen skulle de målas om, men ICKE!

Ja, och nu ska jag snart iväg till tanterna och gubbarna och göra natten osäker i Oskarshamns centrum.
Tack & hej leverpastej!